Dagens stora diskussion runt hat är viktig. Jag tassade på de markerna när jag skrev om Bauman och Milgram vars sociologiska forskning under åren gått in på både lydnad och ondska liksom gruppbeteenden. Jag är dock, precis som Jocke, oroad över att det blir ”näthat” istället för vad det faktiskt handlar om: (med en stor övervikt) mäns hat mot kvinnor. Kvinnor som väljer att göra det män i alla tider gjort: ha en åsikt, göra sin röst hörd. Systematiken är skönjbar när vi själva i kommentarer till SVTs program säger ”bara för att de vågar sticka ut hakan”. Vadå sticka ut hakan? De gör bara något fullt normalt för människor.
Det som är mest skrämmande är när kvinnorna i programmet säger att man vänjer sig. Och hur polisen verkar tagna på sängen. Att det är ett pris man får betala för att vara offentlig. Vilket en del debattörer också verkar mena. Det som är än mer skrämmande är att vi andra också vant oss. Jag har säkert många gånger gått på gränsen eftersom jag (förr) var väl snabb att kalla folk dumma i huvudet eller plattskallar. Det är inget jag är stolt över idag. Vi är nog många män som låtit undslippa oss en plump kommentar.
Jag tycker inte i det här det är så intressant att man behöver säga ”men det är också män som blir hatade”. Självklart är det så. Men dels inte i samma otäcka utsträckning och dels inte med sexualiserade hot, nedsättande ord om utseende mm. Något som är lätt att hamna i – för oss alla som lever i vanan att det är lite grabbigt att skoja. Jag har själv flera gånger blivit hotad till livet på nätet – och även min familj har fått sin beskärda del – men inte i det här språkbruket. ”Du ska dö din jävel.” eller ”Jag vet fan var du och din familj bor” är en viss skillnad – även om det är allvarligt – mot att bli hotad med våldtäkt, kannibalism och annat.
Att företag som H&M misslyckas med att moderera sin Facebooksida är gravt allvarligt. Att det ska behövas ett program på TV för att uppmärksamma det hela är också allvarligt.
Det jag samtidigt saknade är de gånger hoten riktar sig mot personer på företag. Jag pratade igår just runt Parken Zoo och hur VD där fick ta emot mängder av hot och liknande uttalanden som fanns med i det här avsnittet av Uppdrag Granskning.
Att så många väljer (inklusive Facebooks policychef i Norden) tycka att om man menar det som ett skämt så är det inte så farligt har jag sagt ett tag – lite får man tåla när man är på nätet. Eller på skolgården. Eller i tidningarna. Alla andra skämtar ju och då man inte menar något med det man säger så är det mer ok.
Allt sånt som händer. Alltid när det onda blir för uppenbart har människan ett val. Att falla ihop i en cynisk, hopplös klump eller göra något.
—-
Nej, jag vet inget. Jag är oroad. Jag har inte hört något och rättegången började för flera timmar sen. Har kommit på mig att göra saker, skriva saker för att inte förtäras av oron. Vi hoppades att något skulle hända men jag är så oerhört rädd att det var försent.
Den sista bilden är en glad bild på sjuåringen. En normal bild i en fullständigt onormal situation.
Jag vill tacka dem som försökt komma med förslag på hur man skulle kunna göra, frågat om man kan göra något. Det viktiga i det här är mamman och dottern. Jag valde att ge plats för historien på en blogg, jag la ner några timmar på att skriva och försöka pusha den till tidningar – och fått agera växeltelefonist några gånger. Det är allt. Hon har kämpat med det här i många månader. Hon har levt under psykisk terror i flera år.
Hon är hjälten. Oavsett hur det går/gått. Hon och dottern.
Post #015 i #blogg100
